ADHD (uppmärksamhet och hyperaktivitet (ADHD), även hos vuxna

han ADHD är ett beteendesyndrom Vilket påverkar, enligt uppskattningar, mellan 5% och 10% av befolkningen i barn-youth. Nyckeln som för närvarande används för att förstå det breda spektrumet av manifestationer som kännetecknar individer med ADHD är begreppet Underskott i den hämmande kontrollen av svaret.

Det vill säga den ökända oförmågan att hämma impulserna och tankarna som stör de verkställande funktioner som den handlingen gör det möjligt att övervinna distraktioner, höja målen och planera de steg som krävs för att uppnå dem.

Nu, många gånger vi pratar om denna psykologiska förändring som om det bara var barn. Är det så? Finns det ADHD hos vuxna? Som vi kommer att se är svaret ja.

• Relaterad artikel: "Typer av ADHD (egenskaper, orsaker och symtom)"

ADHD: Är det också hos vuxna?

I mer än 70 år har forskningsstörningssjukdom med hyperaktivitet fokuserat på barnpopulationen. Men sedan 1976 visades det att denna störning kan existera hos 60% av vuxna de symtom som de redan började före sju års ålder (Werder PH. te. 2001). Denna diagnostiska fördröjning orsakade symtom och behandlingar av UDH-spädbarns-juvenil. Förutom, Hos vuxna är komplikationer, risker och komorbiditeter vanligare och nyanserade det hos barn, med risken att symtomen förväxlas med en annan psykiatrisk bild. (Ramos-Asiroga nu. te. 2006).

Ett vanligt biologiskt ursprung gör det möjligt för vuxna att diagnostiseras med samma anpassade kriterier för DSM-IV-TR, men på grund av att i den vuxna observatören bara är unik finns det diagnostiska svårigheter, eftersom det underlättar en större spridning och förspänning i åsikter.

Även om hos vuxna finns mindre epistemologiska data, manifesterar ADHD vuxna personer med stor frekvens. De första verken hittade prevalens hos vuxna mellan 4 och 5%. (Murphy K, Barkley RA, 1996 och Faraone ET. till., 2004)

Symtomatologi, diagnos och utvärdering av ADHD hos vuxna

Diagnostiska kriterier för ADHD hos vuxna är desamma som för barn, registrerade till DSM-IV-TR. Från DSM-III-R, möjligheten att diagnostisera dessa.

Tecken och symtom hos vuxna är subjektiva och subtila, utan biomedicinsk test som kan bekräfta dess diagnos. För att kunna diagnostisera ADHD hos en vuxen person är det nödvändigt att störningen är närvarande sedan barndomen, åtminstone sedan den ålder som är viktig för dess verksamhet, såsom social, arbetskraft, akademisk eller familjefunktion. Därför är det mycket viktigt att barnen i läkarhistorien.

Vuxna med ADHD indikerar huvudsakligen symtom på ouppmärksamhet och impulsivitet, eftersom hyperaktivitetssymtom minskar med åldern. På samma sätt har symtom på hyperaktivitet hos vuxna vanligtvis ett något annorlunda kliniskt uttryck än mötet hos barn (Wilens Te, Dodson W, 2004) eftersom det manifesterar sig som en subjektiv känsla av rastlöshet.

De vanligaste problemen med uppmärksamhetsbrist med hyperaktivitet hos vuxna är följande: Problem för koncentration, brist på minne och dåligt korttidsminne, svårigheter för organisationen, problem med rutiner, brist på självdisciplin, Impulsivt beteende, depression, låg självkänsla, inre rastlöshet, liten förmåga att hantera tid, otålighet och frustration, dåliga sociala färdigheter och känsla av att inte uppnå mål, bland andra.

Självvärderingstrapporna är ett bra diagnostiskt verktyg för de mest allmänna symtomen (Adler LA, Cohen J. 2003):

Vuxen Self -Assessment Ladder (EAVA): (McCann B. 2004) kan användas som ett första självutvärderingsverktyg för att identifiera vuxna som kan ha ADHD. Copeland Symptom Checklista: Hjälp till att bedöma om en vuxen har karakteristiska symtom på ADHD. Brun uppmärksamhetsbrist Skala: Utforska den verkställande funktionen av aspekterna av kognition som är förknippade med ADHD. Wender-Reimherr Vuxen Uppmärksamhet Deficit Disorder Scale: Den mäter svårighetsgraden av vuxna symtom med ADHD. Det är särskilt användbart att utvärdera ADHD: s humör och labilitet. Conners'adult.

Enligt Murphy och Gordon (1998), för att utföra en bra ADHD -utvärdering, måste det bland de nuvarande ADHD -symtomen och betydande och medveten försämring i olika områden, om det finns en annan patologi som motiverar den kliniska bilden bättre än ADHD, och slutligen, om om om För patienter som uppfyller de diagnostiska kriterierna för ADHD finns det några bevis som finns som finns i komorbida tillstånd.

Diagnostisk förfarande styrs av riktlinjer för att utföra diagnostiska tentor enligt den kliniska situationen. Denna procedur börjar med en fullständig medicinsk historia inklusive en neurologisk utforskning. Diagnosen måste vara klinisk, stödd av trapporna med självbedömning, som nämns ovan. Det är viktigt att utvärdera psykiatriska tillstånd, kassera möjliga komorbiditeter och vissa medicinska tillstånd som hypertoni och utesluta missbruk.

Hur mycket väl sticker ut Biederman och Faraone (2005), för att göra en diagnos av ADHD hos vuxna är det viktigt att veta vilka symtom som är typiska för störningen och vilka beror på en annan komorbid patologi.

Det är mycket viktigt att komma ihåg att komorbiditet hos vuxen ADHD är ganska vanligt (Kessler RC, vid. 2006). De vanligaste komorbiditeterna är humorstörningar som major depression, dystimi eller bipolär störning, som har komorbiditet med ADHD som går från 19 till 37%. För ångeststörningar sträcker sig komorbiditet mellan 25 och 50%. När det gäller alkoholmissbruk är 32 till 53% och i en annan typ av missbruk som kokain är 8 till 32%. Förekomsten av personlighetsstörningar är 10 till 20% och för antisocialt beteende från 18 till 28% (Barkley RA, Murphy KR. 1998).

Farmakoterapi

Läkemedlen som används för att behandla denna störning är desamma som i barndomen. Av de olika psykostimuleringsmedicinerna har effektiviteten hos vuxna med ADHD av metylfenidat och atomoxetin demonstrerats.

Omedelbar befrielsemetylfenidat hämmar dopaminuppsamling; Och atomoxetin har som huvudfunktion att hämma insamlingen av noradrenalin. För närvarande, och tack vare flera studier genomförda av Faraone (2004), Det är känt att metylfenidat är mer effektiv än placebo.

Den förklarande hypotesen från vilken TDAH -terapi baserad på psykostimuleringsmedel såsom metylfenidat är att denna psykologiska störning orsakas (åtminstone delvis) på grund av ett konstant behov av att upprätthålla det mest aktiverade nervsystemet än som standard, som den resulterar i Repetitiv sökning efter omfattande stimuli att engagera sig i aktiviteter. Således skulle metylfenidat och resten av liknande mediciner aktivera nervsystemet så att personen inte frestas att se externt en stimuleringskälla.

Icke -stimulerande läkemedel för behandling av ADHD hos vuxna inkluderar tricykliska antidepressiva medel, aminoxidashämmare och nikotinläkemedel bland andra.

Psykologisk behandling

Trots den höga effekten av psykotropisk är det vid vissa tillfällen inte tillräckligt när man hanterar andra faktorer, såsom kognitioner och störande beteenden eller andra vanliga störningar. (Murphy K. 2005).

Psykoeducativa interventioner hjälper till att få patienten att få kunskap om ADHD som gör att han inte bara kan vara medveten om störningen av störningar i hans dagliga liv, utan också att samma ämne upptäcker hans svårigheter och definierar sina egna terapeutiska mål (Monastra VJ, 2005 ). Dessa interventioner kan utföras under ett individuellt eller gruppformat.

Det mest effektiva tillvägagångssättet för att behandla ADHD hos vuxna är kognitiv beteende, både i en individuell och gruppintervention (Brown, 2000; McDermott, 2000; Young, 2002). Denna typ av intervention förbättrar depressiva och oroliga symtom. Patienter som fick kognitiv beteendeterapi, tillsammans med sina mediciner, kontrollerade ihållande symtom bättre än med användning av läkemedel i kombination med avslappningsövningar.

Psykologiska behandlingar kan hjälpa patienten att möta tillhörande känslomässiga, kognitiva och beteendeproblem, samt en bättre kontroll av symptomatologi eldfast mot farmakologisk behandling. Det är därför multimodala behandlingar anses vara den angivna terapeutiska strategin (Young S. 2002).

Bibliografiska referenser:

• Franke, f., Faraone, s.V., Asherson, s., Buitelaar, J., BAU, C.H., Ramos-Asiroga, J.TILL., Mick, E., Grevet, E.H., Johansson, s., Haavik, J., Lesch, k.P., Cormand, b., Reif, A. (2012). Genetiken för uppmärksamhetsunderskott/hyperaktivitetsstörning hos vuxna, en översyn. Molekylär psykiatri. 17 (10): 960-87.
• Miranda, a., Jarque, s., Soriano, m. (1999) Hyperaktivitetsstörning med uppmärksamhetsunderskott: Aktuell kontrovers om dess definition, epidemiologi, etiologiska baser och tillvägagångssätt för intervention. Rev Neurol 1999; 28 (Suppl 2): ​​S 182-8.
• Ramos-Asiroga J.TILL., R. Bosch-mutó, x. Castells-cerveló, m. Nogueira-morais, e. García-giménez, m. Casas-Brugué (2006) Uppmärksamhetsunderskott med hyperaktivitet hos vuxna: klinisk och terapeutisk karaktärisering. Rev Neurol 2006; 42: 600-6.
• Valdizán, J.R., Izaguerri-gracia a.C. (2009) Uppmärksamhetsunderskott/ hyperaktivitet hos vuxna. Rev Neurol 2009; 48 (Suppl 2): ​​S95-S99.
• Wilens, T.OCH., Dodson, W. (2004) Ett kliniskt perspektiv av uppmärksamhetsunderskott/hyperaktivitetsstörning. J Clin Psychiatry. 2004; 65: 1301-11